Snön knarrade under våra fötter när vi gick upp för dom snöbeklädda trappstegen upp till Naturhistoriska museets entré. Porten öppnas och vi går in i en lite mörkare och murrigare värld för några timmar. Barn springer runt för att upptäcka varje vrå av huset och trycker sina handflator och näsor mot glasmontrarna för att se lite bättre. Någon pekar mot mammuten och utbrister woooow. 

Vid det här laget upptäcker vi skylten som visar vägen mot utställningen med kristaller och mineraler. Båda blir nu precis som barnen vi sett innan. Pekar och trycker våra näsor mot montrarna. Drar ut varenda hylla och tittar på precis på alla stenar. Det är något så otroligt att naturen kan skapa så vackra saker. Själv går jag varje dag med en kristall runt halsen, men inte så mycket för vad dom sägs göra för inverkan på oss människan utan av dess vackra råa kanter och hur dom beter sig i olika ljus.

För mig är alltid museum lite kluven upplevelse där det finns uppstoppade djur. I sina montrar med perfekt stämningsfulla ljussättning och satta i miljöer får dom att se nästan levande ut. Men samtidigt har jag alltid tyckt att det är en sån obehaglig grej att tömma ett djur på sitt innehåll och sen fylla upp den för beskådning. Morbid tanke.