Dagen då bomben small

Solen sken och det var en helt vanlig dag i juli. Trött efter en dag på jobbet åker jag hem med tunnelbanan. Tänker att jag hade massa ärenden att göra, som bland annat lämna tillbaka en bok på biblioteket men känner att orken inte fanns där att vandra runt på stan i värmen. Så jag åker hem istället. 

 

Lägenheten är varm och kvalmig så det första jag gör är att öppna fönstret. Det är tyst längs gatan förutom några barn som leker på lekplatsen utanför. Börjar laga mat och hör vad som låter som åska. Märkligt tänker jag och går fram till fönstret och tittar ut. Hur kan det åska utan ett enda moln på himlen. Går tillbaka till matlagningen och tänker inte mer på det. Några minuter senare ringer min mobil. Min dåvarande pojkvän ringer för att kolla av vart jag var. Jag var väl inte på stan. Det hade varit en explosion mitt i centrala Oslo. 

 

Med snabba steg hämtar jag min dator och möts av stora rubriker på dagstidningarnas hemsida om att att en bomb hade detonerats vid regeringsbyggnaden. Det där ljudet som jag trodde var åska var en bomb slog det mig. Jag hade inte haft en tanke på att det kunde vara just det jag hörde. Hade inga referenser till hur en bomb ska låta. Men nu gör jag tyvärr det. Sakta men säkert går det in att egentligen skulle jag befinna mig i byggnaden bredvid regeringhuset i Oslos stadsbibliotek. Att jag förmodligen skulle ha gått just den gatan där bomben exploderade för att lämna tillbaka den där boken. 

 

Uppdaterar dagstidningarnas hemsida för at få mer information men plötsligt kommer det rubriker om att nån befann sig ute på en ö och sköt folk. Dödstalen bara ökade och ökade. En känsla av panik och vad händer härnäst. Kommer det fler fruktansvärda dåd. Slutar det aldrig? En känsla om att man bara ville fly för att komma undan. 

 

Men jag lämnad inte. Vandrade längs med gator med en förlamande chock som drabbat en hel stad. Utsprängda rutor. Fönster med sprickor i efter tryckvågen efter bomben. 

 

Tre dagar senare går nästan varenda människa i Oslo ut på gatorna. Alla har köpt med sig en ros för att hedra offren som dött i terroristattacken. Nere vid Rådhusplatsen har stadsministern Jens Stoltenberg sitt tal. Jag och mina vänner sicksackar oss genom folkhavet samtidigt som vi försöker hålla ihop. Vi inser snabbt att vi inte kommer komma så mycket närmre eftersom alla gator är täckta av människor med rosor i sina händer. Min vän försvinner upp i en staty och drar upp mig med orden Du måste se det här. Att komma upp från folkhavet och se hur det är folk så långt ögat kan nå. Jens Stoltenberg pratar om att vi måste stå enade nu. Han ber att vi ska sträcka upp rosen för att hylla offren. Dom som står närmast scenen sträcker upp sina rosor och sen blir det som en våg av rosor som växer sig bakåt i folkhopen. Det var en mäktig känsla att känna sig så hopkopplad med så många människor och se vågen av händer och rosor mot himlen. Den synen kommer jag aldrig glömma.

 

Tanken var att blommorna skulle lämnas utanför domkyrkan men marken framför den blev snabbt täckt flera meter i omkrets. Folk började istället lägga eller sätta fast sina rosor runt om i staden. Vi täckte staden med rosor. 

 

Så händer det igen! Den där känslan som återfinner sig åter och åter igen vid varje terroristattack. Den fruktansvärda tanken, tänk om. Deras största vapen är vår rädsla. Rädslan att vi själva eller nån nära oss ska vara på fel tidpunkt och plats när det händer. Men det kommer inte få mig att sluta resa för jag vill inte att dom ska ha makten över mitt liv.