När vi vaknade på Nationaldagsmorgonen hade jag och David ingen plan alls vad vi skulle hitta på förutom att ta en riktigt lång sovmorgon. Efter ha googlat och kollat på evenemang på facebook så bestämde vi oss att åka till andra sidan stan, närmare bestämt Herrängens gård ute vid Älvsjö. 

Solen sken och det var marknad bara inriktad på saker och kläder som var vintage. Folk var uppklädda i tidstypiska kläder från olika årtionden, så fina! 

Inne i ett bostadsområde ligger Herrängens gård, vackert beläget vid sjön Långsjön. Undrar hur många sjöar det finns i Sverige med det namnet? Känns som man stöter på dom titt som tätt. Jag växte nämligen också upp vid en annan Långsjön fast uppe i Norrland. 

Nu är den äntligen här, den svenska sommaren! Väldigt idyllisk och vacker!

Nån var måttligt road av solen och människorna, som om Grumpy cat hade varit hund. 

Info:

Herrängens Gård har adressen Segeltorpsvägen 49-51, Älvsjö.
Gården ligger vid Långsjön i Älvsjö, buss 144 sträckan mellan Fruängen tunnelbanestation och Älvsjö pendeltågsstation.

 

Du hittar mig även här:

Så många gånger som jag varit på resande fot, tittat runt omkring mig och undrat vad jag egentligen håller på med. Att jag är på främmande mark och känner inte någon. Till att andra sekunden känna mig oövervinnerlig och modig. Det kan skifta snabbt när man reser själv. 

Jag blev inspirerad att skriva ett inlägg efter ha läst på Towes blogg om att hon var sugen  på att bege sig ut och resa själv. Under åren har det blivit en del resor jag gjort själv som tex genom Thailand, Laos och Kambodja. Men även till den engelskalandsbygden, London och två omgångar till Paris.  

Du Måste börja lyssna på sig själv

Japp det är en klyscha men den finns där av en anledning, för att den är sann. Du kommer lära dig mer om dig själv vare sig du vill eller inte. När man är själv blir man tvungen att konstant ta beslut om vad man ska göra hela tiden och kan inte på samma sätt bolla idéer med sin kompis eller partner. Man får lita på sina instinkter att inte gå längs med en gata om magkänslan säger nej. Du kommer konstant ha monologer i huvudet och vrida och vända på beslut. 

Du är egentligen inte ensam

Under den första gången jag reste själv stannade jag till i en mindre stad i norra Kambodja och gick ut för att handla lite snacks inför kvällen. Kvinnan i den lilla butiken frågade varför jag reste själv och undrade om jag inte hade någon familj eller vänner som ville vara med mig. Det var en kulturkrock där hon inte kunde förstå mig. För dom var det individualistiska västvärldens tänk nått som var obegripligt. Hon tittade lite undrande och gav mig en blick som jag intrycket av att hon misstänkte det var nått fel på mig. Tillbaka på mitt rum satt jag på sängen och det mig att tvivla, var det kanske nått fel på mig? Varför reste jag ens själv? Några dagar senare stötte jag på andra som reste själv och vi blev ett gäng som följde med varandra. Såklart var det inte nått fel på mig men det kommer vara stunder som kommer kännas ensamt men det är ett medvetet val och inte något som någon annan tilldelat dig. Det är en stor skillnad!

Du kommer känna dig mer modig i längden

Eftersom du utsatts för situationer som du inte upplevt innan är du utanför din comfort zone. Bara av att vara utanför den så blir du lite visare. Du kommer våga mer för att det som vara nytt innan är inte det längre. Dina gränser vad som är läskigt kommer flyttas fram.

Men all den erfarenheten rikare så är det fortfarande en sak som jag är dålig på. Jag slukas väldigt lätt upp i situationer och kan lätt glömma bort tid och rum...

Berätta för nära och kära om dina resplaner!

Det här något som jag själv är fruktansvärt dålig på. Jag gav ju mina föräldrar ett smärre hjärtstopp när jag och mina kompis Lisa reste i Asien 2004. Det dom visste var att vi flygit till Thailand men sen visste dom inte så mycket mer. Så helt plötsligt skedde tsunamin och vi hamnade på UD:s lista av saknade människor. Det här var innan iphones och ständigt uppkopplad. Vi hade en skruttig telefon med oss men som vi jämt hade avstängd. Om vi spolar fram tiden ett par år så liftade jag själv runt på bilflak i Laos med nyfunna vänner jag hittat efter vägen med exakt noll tanke på att berätta mina resplaner för någon hemma. Hade det hänt mig något där så hade jag varit helt spårlöst försvunnen. För hur skulle nån ha nån aning om jag befann mig i nån lite by djungeln. Jag var så uppslukad av hela upplevelsen. Stackars mina föräldrar!

Uppdatering: 12 december 2019

Vulkanen har tyvärr drabbats av ett fruktansvärt utbrott i december 2019 så jag råder er inte att åka till ön just nu.

Nya Zeeland är fylld av spektakulär natur och äventyr, känns som att det nästan inte finns någon gräns på dom. Det finns oändliga med många oförglömliga upplevelser och idag delar jag med mig om ett tips på en annorlunda sak du kan göra på Nya Zeelands norra ö, kliva iland på den aktiva vulkanön White Island.  

BåtResan ut till den aktiva vulkanen

Vi skumpar fram över vågorna och folk runt omkring mig blir mer och mer sjösjuka. Jag stirrar bestämt ut på horisonten för det har jag fått lära mig att så ska man göra. Det är sällan jag blir sjösjuk men jag vill undvika det så gott det går. Så plötsligt när jag står där ute och stirrar ut mot ingenting får vi sällskap av ett gäng delfiner som simmar bredvid båten. Glatt hoppar dom upp och ner och distraherar oss från att känna av ett illamåendet. Efter cirka en timmes båtresa närmar vi oss vulkanön White island där en rökpelare sträcker sig upp mot skyn, så har den rykt sen den upptäcktes av James Cook år 1769. Vi grabbar tag i våra gula hjälmar, gasmasker och hoppar ner i den mindre gummibåten som ska ta oss den sista biten in till land. I skytteltrafik kör den fram och tillbaka från den större båten tills alla är iland.

Vi tar våra första steg på den aktiva vulkanen vid vad som närmast kan kallas en strand och vår guide samlar oss för en säkerhetsgenomgång. Vi blir tillsagda om att inte vandra fritt och följa efter honom där han går. Någon frågar vad vi ska göra om den helt plötsligt skulle få ett utbrott. Till svar får vi att då finns det absolut ingenting att göra. We're fucked som han fint formulerar det. Precis det där man inte vill höra men som man ändå är fullt medveten om.  Jag skrev till och med under ett papper som avskriver företaget allt ansvar ifall olyckan är framme. Under 1914 dog faktiskt 10 personer som befann sig på ön för att utvinna svavel. Idag har vi massa ny teknik som mäter vulkanens aktivitet och företaget lovade oss att de inte skickar ut folk dit om det finns en risk för utbrott. Men ändå har jag dom orden liggandes i bakhuvudet när jag går på den gula marken.

White island ligger utanför staden Whakatane på Nya Zeelands norra ö och har det maoriska namnet "Te Puia o Whakaari" som betyder "den dramatiska vulkanen". Visst lever den upp till sitt namn? Man får känslan av att ön tar djupa andetag med en väldigt illaluktande andedräkt. Det fräser och släpps ut fler hundra grader varma giftiga gaser från hålrum. När vindarna sveper åt vårat håll eller om vi står nära där gasen släpps ut börjar det genast att klia i halsen av svaveln och snabbt måste gasmasken tas på. Att gå omkring med en gasmask och se dom gula svaveläckta bergen och dess varma vulkaniska bäckar ger en känsla att man är ute på expedition på en främmande planet.

I ögonvrån ser jag helt plötsligt något som rör sig sakta över ön och inte långt efter hör jag det karakteristiska ljudet av en helikopter. Om man inte vill gå iland på ön och du har lite pengar över som brinner i fickan så kan du se ön från ett fågelperspektiv, kan bara gissa vilka fantastiska vyer man kan få över vulkanen där uppifrån. 

Vi går på led efter guiden runt om på ön som inte är mer än två kilometer i diameter. Inte för att vi skulle gå vilse utan snarare att vi skulle ha koll vart vi satte ner våra fötter eftersom marken är mjuk och porös på sina ställen. Guiden pekar på ett hål som ser ut att ha svält i marken och berättar att det är efter en person klivit fel, men han lugnar oss snabbt med att säga att det inte var av en turist utan en person som jobbade på ön för väldigt länge sedan. Inte för att jag vet hur det ska lugna oss på något sätt.

 Vi går upp på en liten höjd och blickar ner på en insjö. Inte en sån insjö som får en att vilja ta på badkläderna och hoppa i. Den här insjön är fylld med syra som har en konstig pastellig grön ton som bubblar och ryker. Här står man nöjt kvar med sin gasmask över näsa och mun och behåller alla kläder på.

INFO:

Jag läste precis att vulkanen hade ett nytt utbrott så nyligen som den 27 april i år. Så det kan finnas en chans att du inte kan gå iland om du är där. Kom ihåg att ön ändrar form efter varje utbrott så hur den ser ut idag kanske är hur den ser ut på dom här bilderna. 

En 6 timmar utflykt ligger på runt 199 NZ$ (1200 sek) 

Det företaget jag åkte med var whiteisland.co.nz

 

Foto av Jeanette Seflin, Anna Markby och Tasia Apostolopoulos.

Du hittar mig även på: 

I fredags bjöds det på frukost på Haymarket hotel som Svenska Resebloggare anordnade. Det var en riktig regnig och ruggig morgon jag klev in i det gamla anrika PUB-huset vid Hötorget där Scandics nya signaturhoell nyligen öppnade sina dörrar. Det första som slog mig var att jag genast började tänka på American horror hotel, inte för att hotellet hade den läskiga känslan som i serien utan av Art deco estetiken. Mörka röda mattor, guld och direkt inspirerat av 1920-talet. 

På vänster sida av entrén ligger Greta, ett cafe som fått sitt namn av Greta Grabo som jobbade som expedit och modell i huset i början av hennes karriär. Men här var det ett annat känt hotell jag kom att tänka på, Wes Andersons pastelliga Budapest hotel.

Towe från Come fly with me. / Jag kommer definitivt packa ner datorn för att sitta och jobba här inom en snar framtid, väldigt inspirerande miljö. 

Vi som är med i Svenska resebloggar springer på varandra lite titt som tätt men ibland dyker det upp nya bekantskaper som Daniela. 

Sophie som var PR ansvarig berättade om hotellets koncept och historia för oss. Dom andra som var där var bloggarna Liniz och Livet från den ljusa sidan som inte syns i bilden. 

Allt skulle såklart dokumenteras, man är i gott sällskap när kamerorna smattrade på allt runt omkring oss. Här är Helena och Peter från Freedom travel.  

Det märks att dom lagt ner mycket tid på detaljerna. Golvet var så fint!  

Jag valde ett rågbröd med avokado och bakat ägg plus yoghurt med hallon och björnbär toppad med en granola. Gott, gott, gott! Älskar frukost och speciellt hotellfrukostar, det är något alldeles speciellt med dom. 

Efter att allt var uppätit sa vi hejdå till Gretas och gick vidare till Americain som är deras bar med karibiska inslag som ligger till höger om entrén. Här var det verkligen att the roaring 20's och modern dekadens möttes. 

Bästa lampan, vart får man ens tag på en sån?

På övervåningen hittar man deras restaurang Paul som är ett amerikanskt brasseri men som även fungerar som tillhåll för hotellfrukost för hotellgästerna. 

Känner ni igen mönstret på mattan som är i korridorerna? The shining såklart! Dom har jobbat medvetet med att hämta in filmreferenser in i designen av huset vilket var väldigt roliga detaljer att upptäcka. 

Vi fick även en visning på hur rummen ser ut. 

Dom där tapeterna skulle jag inte ha något emot att ha hemma. 

Som fotograf tyckte jag det var extra kul att höra at dom skapat fotokonst speciellt för rummen och i detta fall fotograferat av den danska fotografen Henrik Bulow. Där han har fått tolka hotellet och även skapat bilderna på plats. 

Sen lämnade vi det varma och ombonade för att ge oss ut i det regniga Stockholm. Men kommer definitivt komma tillbaka för en drink eller en kaffe i framtiden.

Du hittar mig även här:

Svenska resebloggar tipsade om mitt blogginlägg om Le Comptoir Général från när jag var i Paris!

Mitt senaste makeup jobb blev publicerat på Contributor Magazine. Elsa Soläng bakom kameran och Alice Lönnblad stod för stylingen. 

Länk till om du vill se hela storyn

I höstas fick jag den stora äran att få fotografera för smyckesmärket Falk Silver som är startat av mina vänner Mikaela och Willhelm. Dom är självlärda och gör så otroligt vackra smycken precis i min stil. Så en en förmiddag åkte vi hem till Lisas lägenhet på kvarnholmen möblerade runt lite av hennes grejer och fotograferade deras senast kollektion. Det blev en hel del bilder så jag har delat upp det i tre olika delar. 

Jag strosar längs med Canal Saint Martin i Paris som är kantad av människor som sitter på kajkanten och dinglar med fötterna. Vid en av dom karakteristiska broarna som går över vattnet tar jag trapporna uppför och hamnar sedan på andra sidan. Jag har ett tydligt mål i sikte trots att jag bara strosar. Först går jag bara förbi det. Jag vänder mig förvirrat om och tänker Le Comptoir Général ska ju ligga här på nummer 80. Men det enda jag ser är en lummig liten gång som leder in bakom husen. Jag följer gången som ska ta mig till vad jag anser Paris vackraste och bästa bar. Det första som möter mig är en mörk och lång korridor kantade med tavlor på var sin sida och pampiga kristallkronor som hänger från taket. När jag kommer till slutet av korridoren hittar jag en sliten gammal reception som om det vore från ett övergivet hotell. 

Det första rummet till vänster om mig är enormt och det är så mycket att titta på. Det skulle jag säga är ett genomgående tema för hela stället. Allt är i ett underbart virrvarr av afrikanska och karibiska prylar och detaljer. Man vill vill stryka längs med väggarna och gå på upptäcksfärd i varenda liten vrå av den 600 kvadratmeter stora lokalen. Precis som om det vore ett museum där varje sak har sin historia och är präglad av ålderdom. Solen letar sig in genom takfönster som skapar sokatter på det slitna trägolvet och jag vill fotografera precis allt jag ser. Klätterväxter ålar sig runt takbjälkarna i taket och det är växter precis överallt. Stora gröna blad sträcker sig ut ur trälådor på golvet och precis vid en dörr ser det ut som det växter upp en växt ur golvet. Dörrarna står öppna till den lummiga innergården och man märker knappt någon skillnad mellan att vara inomhus eller utomhus som smälter ihop. Jag tar ett varv runt den runda lilla innergården och passerar små grupperingar av folk som sitter på parkbänkarna där ute. Dom gröna grenarna ovanför mig har skapat en helt naturlig markis som skyddar mig mot solen därute.

Le Comptoir Général är inte bara en bar, den är så otroligt mycket mer än det! I lokalen hittar du även en frisörsalong, konstgalleri, butik, museum och en kuriosakabinett fylld med dom mest besynnerliga saker. Det är knappt att man kan ta in allt under ett litet besök, det här är definitivt min nya favoritplats i Paris!

Blev helt kär i det här krackelerade golvet, tänk om man kunde få ha det hemma.

Jag slår mig ner på en av barstolarna vid den lilla bardisken Le Petit noir där jag beställer in en kaffe. Det är en mix av turister som är precis som jag på upptäcksfärd i lokalen till svala fransyskor som är mer uppmärksam på sitt sällskap än alla prylar, kanske för att dom sett det här så många gånger. Om en sån här bar skulle öppna i Stockholm skulle ni hitta mig där direkt.

I nästa rum möts jag av något så otippat som fören av en båt, omaka luggslitna möbler och solen som även här sipprar fram genom takfönster och skapar stämningsfulla solkatter. 

Det som gjorde mig väldigt glad var att det var en sån mix av människor här som till expempel pensionärer, familjer och såklart hipsters. Några verkar fira en födelsedag och andra sitter framåtlutade i sina fotöljer och pratar intensivt. 

Efter ha ränt runt i ett stekhett Paris sjönk jag ner i en av dom mjuka fåtöljerna, om en timme skulle jag åka till flygplatsen tillbaka till Stockholm men först lite vila i denna stadsoas.  

Hitta till Le Comptoir Général: 

Baren ligger på adressen 80 Quai de Jemmapes i Paris
Le Comptoir Général hemsida

 

Du hittar mig även här:

Jag vaknar upp redan klockan sju på morgonen och känner inte alls för att ligga och dra mig. Jag är ju faktiskt bara i Paris under 24 timmar för jobb och det känns bortkastat att ligga kvar i ett mörkt hotellrum med nerdragna gardiner. Jag strosar planlöst längs med gatorna i Marais på jakt efter ett cafe att dricka min morgonkaffe. Cafe Charlots uteservering får mig att stanna till. Det är nästan för bra för att vara sant, hela uteserveringen osar urtypiskt franskt.

Allt från dom runda små borden till dom rödvit mönstrade stolarna som står uppställda på rader redo för att ha någon som ska slå sig ner för att få sitta på första parkett när Paris vaknar. Jag trycker upp den slitna svarta dörren och ser en man som sitter och skriver frenetisk på sin dator med ögonbrynen i djupa veck. Han bär ett par blå glasögon men har även ett par röda som ligger slängda på bordet bredvid datorn. Väldigt uppstyrt att ha färgkoordinerat sina glasögon efter vilket behov man har att se tänker jag. Servitörer med sina vita förkläden sveper fram och tillbaka genom lokalen när dom förbereder inför dagen, som om det är lugnet för stormen just nu.

Vid baren sitter en man och läser en dagstidning med en kaffe bredvid sig. Ibland säger han något till tjejen bakom bardisken och som vänder sig om för att svara. Kanske småpratar dom om nyheterna han läser eller kanske är han en stammis som med tiden lärt känna personalen?

Jag slår mig ner på uteserveringen och drar koftan lite tätare runt mig. Efter några minuter kommer servitrisen med min cappuccino och en varm pain au chocolat. Det är lite ruggigt men jag känner att det blir lite varmare för varje minut solen går upp. Ett par går hand i hand längs med gatan och stannar precis framför mig. Han omfamnar henne bakifrån och dom tittar på något som jag inte ser från där jag sitter. Dom fnissar och ser väldigt kära ut. Dom vänder sig om som om dom helt plötsligt känner att dom har ögon på sig i ryggen. Jag hinner precis plocka ner kameran och dom sätter sig bara några bord bort från mig. Jag tar en stor tugga på min pain au chocolat och smulorna ramlar ner på min tröja. Det är som ett tecken på att det är en färsk och fin pain au chocolat om den smular och skivar sig. Det är dom som inte gör det som man ska akta sig för. Dom som är kompakta eller legat i en svettig påse och har bara blivit en klump av deg. Men den här skivar sig och smular sig precis som jag vill att den ska göra. Samtidigt som jag sippar på mitt kaffe ser jag morgonpigga och en del väldigt trötta hundägare som drar sina fötter efter trottoaren. Två kvinnor som går förbi med sina två hundar snurrar in sig i varandras koppel och jag ler åt den gulliga vardagssituationen. Ägarna byter några ord med varandra när dom försöker snurra upp kopplen och traskar sedan vidare åt varsitt håll. Där sitter jag och ler bakom min kaffekopp och ser hur Paris vaknar till liv. 

Hitta till Cafe Charlot:

38 Rue de Bretagne i Paris.
www.cafecharlotparis.com/

 

Du hittar mig även här:

Min största önskan är att en dag få ha en hund. En bästa kompis med fyra ben. Jag älskar hundar, är lite som en crazy cat lady när det gäller dessa lurviga varelser.  

Men just nu när jag reser en hel del och har obestämda arbetstider så får jag inte till det med tiden. Ska jag ha en så vill jag kunna ge 100%. Så när hundägare i min närhet vill ge sig ut på äventyr så tackar jag mer än gärna ja till att vara hundvakt för att få borra ner min näsa i varm hundpäls. 

Jag och min roommate tog hand om Kelvin och Zena under en helg i april. Två bästisar som är svåra att separera. Zena som gärna sätter sig på Kelvins rygg när han ligger ner för att sen sjunka ner över honom och vila sitt huvud på mitt ben när jag låg och läste en bok.  

Den enda nackdelen jag kan komma på att resa så mycket. Att man inte kan ha detta varje dag... 

Hur gör ni som är hundägare? Skaffar ni hundvakt eller reser ni med dom?  Finns det någon reseblogg där ute som gör just detta så får ni gärna tipsa!

– Det var en guidad visning klockan tre men ingen var här då så om ni vill så kan ni få egen privat visning? Vi tackade ja och den stora trädörren öppnades upp och vi kliver in i ateljen som vi får helt för oss själva under besöket. 

Längst uppe på kullen ligger det besynnerliga huset med sin runda kupol och dess nötta träfasad som skiftar i orange ton. I anslutning till Bellevueparken ligger den avskärmad från resten av staden trots att det ligger alldeles i närheten av Sveavägen. Motorvägen Norra länken ger inga hintar av att det finns en stor och fin park där bakom. 

Carl Eldh var under första hälften av 1900-talet en av de mest anlitade skulptörerna i Sverige men är tyvärr kanske inte lika känd idag. Hans statyer finns utspridda i hela Stockholm men inget jag hade tänkt på förrän vår guide Petra berättade vart alla stod. På platser man passerat men som är en del av stadsbilden att man inte tänker på det. 

Mitt intresse för ateljeer tog mig hit kanske mer än själva skulpturerna i sig. Olika kreatörers rum där dom skapar lockar mig något oerhört. Jag hade snubblat över en bild på internet och trodde först att det var någonstans i Paris men blev överlycklig när det var i min egen hemstad. Fönster som sträcker sig ända upp till taket med ett ljusinsläpp som man bara kan drömma om. Skulle inte ha något emot att ha en fotostudio som såg ut så här. 

Carl Eldh själv med ett väldigt lurig uppsyn. 

Längst in i hörnet av rummet skymptar ingången till ett ännu vackrare rum. Petra  berättar historier om hur han beundrade Strindberg på avstånd och gjorde skulpturer av honom baserat på när han såg han vandra längs med Stockholms gator. Hur han och Strindberg blev goda vänner efter att han fick se hans verk. Men även hur mycket skit han fick när han gjorde en staty av en naken Strindberg strax efter hans död. Det var inte populärt bland allmänheten. 

Vi går fram och tillbaka mellan dom två rummen medan Petra berättar små anekdoter från hans liv och om hur han arbetade. Får förklarat hur man gör från att ha ett stort block till att få en finmejslad staty. Men det är fortfarande ett mysterium hur man kan skapa något så stort men att få dom rätta proportionerna på allt. 

Ett huvud som var väldigt likt Stalin. Men så var inte fallet utan var på en svensk politiker vars namn jag inte kommer ihåg nu...

Någon annan som varit där?

Info: 

Lögebodavägen 10
Närmaste tunnelbanestation är Odenplan
www.eldhsatelje.se

 

Du hittar mig även här:

Drömmen om att sova i en fyr

För mig är ofta boendet dit jag reser inte det viktigaste på resan men ibland snubblar man över platser där boendet är hela upplevelsen. Så är det verkligen i det här fallet med Högbondens fyr ute på en ö i Höga kusten.

Jag har sedan länge fascinerats av fyrar och nämnde det för min mamma om tanken av hur häftigt det skulle vara att spendera någon natt i en fyr. “Men Jeanette det finns ju en fyr med ett vandrarhem man kan bo i bara två timmar bort” (från där jag är uppväxt) fick jag som svar. Jag tappade haken. Hur är det möjligt att jag missat detta! 

Båten ut till Högbonden

Spola fram några månader och så äntligen efter två timmars roadtrip norrut längs med kusten så anlände jag i Bönhamn där båtarna ut till fyren avgick. Jag lämnade bilen bakom mig och hoppade på båten som tog mig över till den lilla ön som fyren ligger på. Vi var inte många på båten, förvånansvärt lite folk faktiskt. Kanske var det för att det var slutet på säsongen eller så är det att så få vet om den här otroliga platsen? Vi är endast fem personer som går iland, ön är liten men ändå så pass stor att jag inte sprang in i dom under mina 24 timmar på ön.

Det första som möter mig är en liten vindpinad bod med skyltar som pekar mig åt rätt håll. Jag slängde upp ryggsäcken på axeln, greppade tag i kassarna med mat och begav mig upp på stigen som skulle ta mig till fyren. 

Efter ha vandrat längs den lilla skogsstigen upp så möts jag av det här!

Högbonden är Sveriges näst högst belägna fyr och byggdes mellan 1907-1909. 

Högbondens fyrs vandrarhem

Fyrvaktarbostaden har både dubbelrum, 4-bäddsrum och 6-bäddsrum. Jag sov i dubbelrummet som går under namnet Biträdet med egen kakelugn och fantastisk utsikt över havet. Eftersom det är ett vandrarhem så är priserna väldigt överkomliga. Det finns ett kök där man kan laga mat i men maten måste man ta med sig från fastlandet för det finns inte så mycket annat än fyren och naturen på ön. 

Mulltoaletten ligger i ett separat hus ute i trädgården. Där kan man göra sitt besök och samtidigt snegla ut över havet. En bra kombo enligt mig. 

Efter ha fotograferat nästan varenda fönster i huset (så vackert ljusinsläpp) så var det dags för middag i kvällssolen. 

Med magen full började det genast rycka i upptäcksresarnerven och stenstranden nedanför var verkligen värt ett besök. 

Jag och mina vänner har pratat mycket om att Västernorrland sitter inne på så mycket vackra och spännande platser som inte många vet om. Dom flesta reser söderut men jag reser gärna norrut på sommaren istället. 

Basta i den lilla stugan vid klipporna

Man kan hyra deras bastu som ligger mellan några klippor i det sötaste lilla ljusblåa stugan. Nästan för bra för att vara sant. Där avslutades kvällen med nakenbad tills solen gick ner. 

Om du som jag har drömt om att bo i en fyr någongång så är det här verkligen platsen för dig!  

Så tar du båten ut till Högbonden

Var uppmärksam på att vandrarhemmet endast har öppet mellan juli och september. Under högsäsongen går det flera båtar per dag ut till ön från Barsta eller Bönhamn. Boka båt gör du på hkship.se 

För mer info besök Högbondens fyrs hemsida

 

Du hittar mig även här:

En aprildag flög jag in till Pepeete, huvudstaden i Franska Polynesien beläget på ön Tahiti. Där möttes jag av höftrullande ukelelespelande kvinnor och män på flygplatsen som la blomsterkransar runt våra halsar. Visste inte ens om att sånt hände i verkligheten, trodde man bara gjorde sånt på film. Men det var ett tydligt tecken att man är långt ifrån Arlanda. Inte riktigt samma bemötande man får där när man landar som på Tahiti. Men resan var inte riktigt klar än för vi åkte sedan en trettio minuter lång båtfärd från Tahiti över till ön Moorea. Tahiti är inte det billigaste platserna att resa på när man backpackar men det går alltid att hitta något som passar ens budget om man gör tillräckligt med research. Moorea island ligger bara 17 km nordväst om Tahiti och har runt 12 000 invånare. Den har en utslocknad vulkan vid namn Mont Tohiea och ön omges av ett barriärrev och kristallklart turkost vatten upplagt för att snorkla i. Det är också på Moorea man kan hitta lite billigare boende för den som har lite tightare budget, som vi som var på en backpackade jorden runt. Vi hade inte åkt till Tahiti för någon speciell senfärdighet utan här är naturen i sig en attraktion. Men det var en sak som stod på vår lista; snorkla med stingrockor och hajar. Jag hade några månader tidigare tagit dykcertifikat så jag hade fått sån mersmak av att upptäcka mer av havet. Men här behövdes det inget dykcert för att få uppleva närkontakten med stingrockor. Det enda som behövdes var ett cyklop och en båt, man behövde inte ens vara simkunnig visade det sig.

Under natten hade vi vaknat av att det var ett fasansfullt ylande och skrikande från ett djur nere på stranden. Trodde kanske att det var djur som bråkade och kanske bet varandra. Men så var inte fallet utan när vi på morgonkvisten går ut från vår rum ser vi ett gäng små hundvalpar som ligger och sover i skuggan av en palm. Visst var det ett djur som var plågat men inte av bråk utan av en förlossning. Så där befann vi oss på en paradisstrand med flera gulliga hundvalpar. Kunde det bli bättre? Jovisst kunde det visade det sig.

Samma morgon blir vi upphämtade i båt av en kvinna med långt svart hår och snabba solglasögon. Vi trodde vi skulle vara en del av en större grupp men det var bara vi på den lilla båten för vår snorkeltur. Med stranden i ryggen puttrar vi sakta ut i havet. Vi åker förbi bungalows som står på styltor och har stege ner direkt ner till havet. Vi tittar längtande på dom och fnissar åt det skjul vi hade råd med. När jag menar skjul så är det på riktigt det. Men vad gör det när vi bor några meter från hundvalpar och den vita stranden. Jag tittar ner över relingen och förundras över hur klart vattnet är. Eftersom det är så klart och bara är vit sand på botten är det omöjligt att avgöra hur djupt det är.

Plötsligt stannar båten och det var äntligen dags för att äventyret ska börja på riktigt. Jag trär cyklopet över huvudet och gör mig beredd på att börja simma när jag hoppar i det varma Stilla havet. Men där mitt ute i havet landar mina fötter på den vita sandbotten och det är så grunt att vattnet bara når oss vill bröstet. Min amerikanska rumskompis Tasia som jag bott med i Paris hoppar sist i men väldigt försiktigt ner i havet vilket är väldigt förståligt då hon är en av dom få jag känner som inte kan simma. Plötsligt ser vi runda mörka skuggor som rör sig under vattenytan.

Vi står mitt ute i havet och sakta glider nyfiket stingrockorna närmare oss. Dom sveper sina lena kroppar mot våra ryggar. Mitt hjärta slår så snabbt att jag tror det ska hoppa ut ur bröstkorgen. Stingrockor kan orsaka väldigt mycket skada så jag har otroligt stor respekt för dom. Det här absolut inget man ska göra själv utan du måste ha någon kunnig lokalbo med dig. Kom ihåg det!

När vi står där helt stilla kommer dom och simmar upp vertikalt på min bröstkorg och tittade mig in ögonen. En besynnerlig känsla att stå öga mot öga med en stingrocka. En ilning gick längs ryggraden första gången jag kände deras hårda och sträva svansen mot kroppen. För vi visste ju att deras svans kan vara mindre snäll om dom känner sig hotade eller om man trampar på dom. Men dom sökte sig till oss och vi lät dom bestämma spelreglerna. 

När vi precis hade börjat smälta upplevelsen med stingrockorna så kom hajarna. Blacktip reef shark som man lätt kan känna igen genom deras svarta fläckar på fenan. Jag stoppar ner huvudet under vattnet och kunde räkna till nio hajar och oändligt många stingrockor. Nu höjdes pulsen rejält och jag kunde nästan inte ta in allt som hände runt omkring mig. Visst jag har snorklat med hajar tidigare men det här var något utöver det vanliga. Aldrig så nära och aldrig i så klart vatten. Det kändes som man hoppat rakt ner i ett akvarium. Jag önskar att jag hade haft med mig en undervattenskamera för jag kan inte med ord förklara den synen. 

Guiden var tvungen att ta ett telefonsamtal, en helt vanlig dag på jobbet för henne helt enkelt. 

Foto av: Jeanette Seflin, Anna Markby och Tasia Apostolopouos

 

Du hittar mig även här: