Det duggregnar när jag står med Uppsala slott bakom min rygg och blickar ut mot Orangeriet. Hela mitt synfält fylls av gula och gröna färger så långt ögat kan nå. Dom perfekt klippta gräsmattorna och dom konformade buskarna som står i led får mig att tänka på en väldigt liten version av Versailles trädgård. Kanske inte lika pampig med dess franska kusin med snirkliga gräsmattor och en anlagd sjö men ändå en otroligt vacker syn. Botaniska trädgården i Uppsala är en plats där man kan se framför sig hur kvinnor har svept fram längs med gångarna med frasiga klänningar som släpat i gruset.

Botaniska trädgårdens Orangeri

Längst bort står den 200 år gamla pampiga Orangeriet som är en av få orangerier som fortfarande än idag används för sitt ursprungliga ändamål. En palm vajar lite försiktigt i vinden och jag hör en trädgårdsmästare lite längre bort som går och nynnar för sig själv. En liten flicka springer ut från en enorm port och nedför stentrappan som är utanför den. 

"Ett orangeri är ett uppvärmt växthus för övervintring av träd som apelsin, fikon, myrten och andra prydnadsväxter som inte tål hårt vinterklimat i det fria. Namnet "orange" kommer av det franska ordet för apelsin, orange"

En av norra Europas största kaktussamling

Jag möts av ett stort rum där solljuset silar in genom fönstren. Rummet är avlångt och är nästan tomt förutom några bord och en skärm av vad som ser ut att vara bambupinnar mitt i rummet. Dom känns nästan bortglömda. Till höger väcks min nyfikenhet när jag ser en dörr. En liten trappa upp kommer jag in i ett ljust rum med flera meter högt i tak som är fylld till bredden av kaktusar.

Att skriva att det är många kaktusar räcker inte riktigt till. Här hittar du nämligen en av norra Europas största kaktussamlingar. Ungefär hälften av världens kända kaktusarter odlas där i botaniska trädgården. Då kanske ni börjar förstå just hur mycket kaktusar det är i det här rummet.

Kaktusen som växte ut genom taket

En lustig liten kuriosa är att på 1980-talet var den äldsta kaktusen i samlingen (planterad redan 1721) över 10 meter hög. Den var så pass lång att den växte ut genom växthustaket. En seg rackare som stått pall för flera århundraden av förändringar.

Jag går ut och lämnar den varma och kvava luften bakom mig. Ut på innergården som är fylld med palmer och citronträd. Lite oklart om man fortfarande befinner sig på svensk mark eller något sydeuropeiskt land. 

Hitta till botaniska trädgården:

• Fri entré till park och orangeri.

• Botaniska trädgården ligger i kvarteren mellan Dag Hammarskjölds väg, Thunbergsvägen, Norbyvägen och Villavägen.

• Stadsbussar stannar direkt utanför trädgården vid hållplatserna Blåsenhus, Evolutionsmuseet, Botaniska samt Engelska parken. 

• Parkeringsplatser finns på Villavägen 6, Norbyvägen 18, Plantskolegränd och von Kraemers allé.

 

Du hittar mig även här:

Sent på kvällen under midsommarfirande går vi till den nordligaste delen av ön tillsammans med Davids barndomsvänner. Sen dom var små har dom haft en tradition att gå till just den här platsen varje midsommar, tänt en brasa och blickat ut över havet.

Det nakenbadas, dricks Pripps blå och berättas barndomsminnen samtidigt som solen är och vänder vid horisonten för att stiga upp igen. En väldigt fin tradition som är värd att upprätthållas, svenska sommaren när den är som bäst. 

Dom stora kryssningsbåtarna åker förbi med jämna mellanrum. Vissa tutar i dimman. Havet dras tillbaka när dom kommer för att sen skicka svallvågor upp mot stranden. Dom berättar att när dom var barn visste dom exakta klockslagen båtarna åkte förbi så dom kunde tajma in för att leka i vågorna. Vi sitter där i timmar med bara ljudet av vågorna och eldens sprakande. Klockan börjar närma sig fyra på morgonen och vi kan knappt hålla ögonen öppna längre. Vi släcker elden och knatar hemåt på dom tysta grusvägarna hem till stugan igen. Ett väldigt fint avslut på årets midsommarafton.

Du hittar mig även här:

Vinden tar tag i våra hår när vi åker i Davids systers cab, en Ford från 1985. På dom snirkliga vägarna i sommarlandskapet susar vi fram och ur högtalarna hörs Canned Heats Going up the country. Dom känner till varenda hörn av vägen. Vägen dom åkt många gånger förr men som är ny för mig. Innan varje kurva berättar hon om vart alla djur som står i hagarna befinner sig. Det är stora lurviga kor och får som strosar i skuggan. Plötsligt hör jag David i baksätet dra ett djupt andetag när vi åker över en bro och han drar in doften av havet.

Vårat mål var lantstället som deras farfar byggt ute på Furusund i Stockholms skärgård men som i dag ägs av deras föräldrar. Omgiven av skog och gröna buskar ligger stugan som får mig att tänka på en fjällstuga. 

Far och son

Midsommarlunchen dukas upp med allt som hör där till. Vi dricker nubbe tills flaskorna står tomma och sjunger snapsvisor. Davids pappa sjunger mest för vi är så dåliga på texterna. När maten är uppäten tänder vi en brasa och eldar upp disken, sånt man får göra när det är lågt med vatten i brunnen. 

Vi delar upp oss i lag efter maten och spelar en kubbturnering där alla medel var tillåtna för att psyka motståndarlaget. 

Du hittar mig även här:

Jag går till köket för att fylla på ett glas vatten och stannar till när jag ser det varma ljuset mot väggen. Ställer ifrån mig glaset och möter honom i hallen när jag skyndar fram med kameran i den trånga gången. Jag skyndar mig för jag vet att om bara nån minut så är det borta. Han frågar vad jag gör och jag jag ropar att jag fotar det vackra ljuset. Det blir tyst och jag förstår att han har tagit en paus från sitt packande inför midsommar. Sakta ställer han sig för att titta ut genom fönstret. 

Den här midsommaren åker jag ut till Davids föräldrars sommarställe i Stockholms skärgård. Vi syns nästa vecka! 

På mindre än en vecka har jag varit i Uppsala inte bara en gång utan två gånger. Jag hade fått i uppdrag att fotografera porträtt till två artiklar i Dagens Nyheter och tänkte att det här är var ett ypperligt tillfälle att faktiskt upptäcka den här staden. Trots att den ligger bara 40 minuter från Stockholm så har jag aldrig besökt den innan. Vid tågcentralen hoppar jag på en buss som tar mig till Åströmslabratoriet för att träffa upp dom jag ska fotografera och på tillbakavägen ser jag en skylt där det stod slott på. Jag är otroligt svag för slott i alla dess former med eller utan tinnar och torn, eller ja allra helst med såklart. Så jag trycker på stoppknappen och hoppar av för att följa skylten. 

Luften är varm och tryckande vilket senare ska resultera i regn. Men just där och då står luften mest stilla när jag går upp för backen genom dunkla vägar i slottsparken. En tjej joggar förbi mig och jag blir utmattad bara av att se henne springa. Väl uppe vid slottet är det nästintill folktomt förutom några tyska turister som går omkring med en selfiepinne. 

Jag slås av hur avskalat allting är, som en orange avlång box. Huset osar inte direkt av sagoslott men den har ändå nånting som väger upp det. En fantastisk trägård! Välfrisserade buskar och perfekt krattade grusgångar breder ut sig framför den gula pampiga byggnaden Orangeriet. 

Har någon varit inne på slottet?

 

Du hittar mig även här:

I helgen var det stora förändringar i mitt liv. Min roommate Rebecca som jag bott med här i Stockholm i nästan två år ska flytta till Berlin för praktik.  Rebecca samlade därför ihop oss som ville säga hejdå till henne för en hejdåfest uppe på Skinnarviksberget.

Så hon har packat ihop alla sina grejer och i samma veva har David packat ihop sina saker och kört hem dom till mig. Nu blir vi sambos! 

Ljuset i solnedgången var helt magiskt och färgade allt orange. Skinnarviksberget är min absolut favoritplats att hänga på under sommarkvällar. Utsikten över staden och känslan av att vara ovanför hustaken är svår att slå. En extra bonus är när man ser luftballongerna segla förbi över staden. 

Niklas och Elsa

Rebecca

Marcus

Vi vandrade längs med pastelliga små hus, lummiga innergårdar och undangömda gränder på väg till våran nästa destination som var Celezte som huserar i gamla riksarkivet. Jag upptäckte övervåningen i den gamla pampiga lokalerna och fastnade i en liten biograf som visade Beyonces Lemonade film. Vilket var skönt efter ha suttit och huttrat uppe på berget för att krypa in i biomörkret och bli varm igen. 

 

Du hittar mig även här:

En kväll i november klev jag av bussen i det lilla samhället Tiana som ligger några mil norr om Barcelona där jag skulle spendera en vecka och fly ruggigheten som hade tagit sitt vanliga grepp om Stockholm. Där på trottoaren stod min vän Eleonor och väntade på mig. Hon hade börjat på ett nytt fotoprojekt som hade tagit henne ner till Spanien. Där hade hon mött upp en modell som hon skulle fotografera, flyttat in hans skåpbil och bott i den ett tag och av en slump hamnat i Tiana. Ja och där blev hon kvar.

Uppe på en liten höjd omgärdat av växter hyrde hon ett rum beläget i ett stenhus som tillhörde ett teaterkollektiv.  Man kunde se spår av teaterfolket genom olika delar av väggarna utomhus täcktes av masker som hängde lite överallt. Varje morgon dukade vi upp vår frukost på uteplatsen med morgonsolen som strilade ner mellan träden och gjorde planer för dagen. 

Jag älskar att äta frukost och helt klart dagens bästa mål! Att sitta i lugn och ro, sippa på kaffe och inte känna sig stressad händer ju inte allt för ofta till vardags direkt. 

Pilos som var en stor vit björn lufsade omkring på gården och charmade mig totalt. Hur kan man ens motstå den där blicken? 

Kollektivet samlade folk från hela världen med brokiga och intressanta historier. Nathan var ända ifrån Nya Zeeland och hade tidigare jobbat på en cirkus. Jag som har drömt sen jag var liten att jobba på en cirkus blev väldigt fascinerad av detta. Dock hade jag haft väldiga problem med just djurhållningen på dessa för att kunna faktiskt jobba med det idag. 

Eleonor visar mig runt på gården vilket kändes som att gå på upptäcksfärd för man visste aldrig vad som skulle dyka upp runt hörnet. Helt plötsligt står Batman framför ett förråd, inga konstigheter. 

Dagarna spenderades antingen i Barcelona eller på den lokala puben som är Tianas samlingsplats. Det var en semester som bland annat innefattade att bli spådd i tarotkort hemma hos en gubbe mitt natten, hängde med folk som jobbade som clowner och att jag kom hem till Stockholm med tatueringar på händerna. Det är egna historier i sig som får berättas en annan gång.

Några ögonblick från en resa november 2013

 

Du hittar mig även här:

När vi vaknade på Nationaldagsmorgonen hade jag och David ingen plan alls vad vi skulle hitta på förutom att ta en riktigt lång sovmorgon. Efter ha googlat och kollat på evenemang på facebook så bestämde vi oss att åka till andra sidan stan, närmare bestämt Herrängens gård ute vid Älvsjö. 

Solen sken och det var marknad bara inriktad på saker och kläder som var vintage. Folk var uppklädda i tidstypiska kläder från olika årtionden, så fina! 

Inne i ett bostadsområde ligger Herrängens gård, vackert beläget vid sjön Långsjön. Undrar hur många sjöar det finns i Sverige med det namnet? Känns som man stöter på dom titt som tätt. Jag växte nämligen också upp vid en annan Långsjön fast uppe i Norrland. 

Nu är den äntligen här, den svenska sommaren! Väldigt idyllisk och vacker!

Nån var måttligt road av solen och människorna, som om Grumpy cat hade varit hund. 

Info:

Herrängens Gård har adressen Segeltorpsvägen 49-51, Älvsjö.
Gården ligger vid Långsjön i Älvsjö, buss 144 sträckan mellan Fruängen tunnelbanestation och Älvsjö pendeltågsstation.

 

Du hittar mig även här:

Så många gånger som jag varit på resande fot, tittat runt omkring mig och undrat vad jag egentligen håller på med. Att jag är på främmande mark och känner inte någon. Till att andra sekunden känna mig oövervinnerlig och modig. Det kan skifta snabbt när man reser själv. 

Jag blev inspirerad att skriva ett inlägg efter ha läst på Towes blogg om att hon var sugen  på att bege sig ut och resa själv. Under åren har det blivit en del resor jag gjort själv som tex genom Thailand, Laos och Kambodja. Men även till den engelskalandsbygden, London och två omgångar till Paris.  

Du Måste börja lyssna på sig själv

Japp det är en klyscha men den finns där av en anledning, för att den är sann. Du kommer lära dig mer om dig själv vare sig du vill eller inte. När man är själv blir man tvungen att konstant ta beslut om vad man ska göra hela tiden och kan inte på samma sätt bolla idéer med sin kompis eller partner. Man får lita på sina instinkter att inte gå längs med en gata om magkänslan säger nej. Du kommer konstant ha monologer i huvudet och vrida och vända på beslut. 

Du är egentligen inte ensam

Under den första gången jag reste själv stannade jag till i en mindre stad i norra Kambodja och gick ut för att handla lite snacks inför kvällen. Kvinnan i den lilla butiken frågade varför jag reste själv och undrade om jag inte hade någon familj eller vänner som ville vara med mig. Det var en kulturkrock där hon inte kunde förstå mig. För dom var det individualistiska västvärldens tänk nått som var obegripligt. Hon tittade lite undrande och gav mig en blick som jag intrycket av att hon misstänkte det var nått fel på mig. Tillbaka på mitt rum satt jag på sängen och det mig att tvivla, var det kanske nått fel på mig? Varför reste jag ens själv? Några dagar senare stötte jag på andra som reste själv och vi blev ett gäng som följde med varandra. Såklart var det inte nått fel på mig men det kommer vara stunder som kommer kännas ensamt men det är ett medvetet val och inte något som någon annan tilldelat dig. Det är en stor skillnad!

Du kommer känna dig mer modig i längden

Eftersom du utsatts för situationer som du inte upplevt innan är du utanför din comfort zone. Bara av att vara utanför den så blir du lite visare. Du kommer våga mer för att det som vara nytt innan är inte det längre. Dina gränser vad som är läskigt kommer flyttas fram.

Men all den erfarenheten rikare så är det fortfarande en sak som jag är dålig på. Jag slukas väldigt lätt upp i situationer och kan lätt glömma bort tid och rum...

Berätta för nära och kära om dina resplaner!

Det här något som jag själv är fruktansvärt dålig på. Jag gav ju mina föräldrar ett smärre hjärtstopp när jag och mina kompis Lisa reste i Asien 2004. Det dom visste var att vi flygit till Thailand men sen visste dom inte så mycket mer. Så helt plötsligt skedde tsunamin och vi hamnade på UD:s lista av saknade människor. Det här var innan iphones och ständigt uppkopplad. Vi hade en skruttig telefon med oss men som vi jämt hade avstängd. Om vi spolar fram tiden ett par år så liftade jag själv runt på bilflak i Laos med nyfunna vänner jag hittat efter vägen med exakt noll tanke på att berätta mina resplaner för någon hemma. Hade det hänt mig något där så hade jag varit helt spårlöst försvunnen. För hur skulle nån ha nån aning om jag befann mig i nån lite by djungeln. Jag var så uppslukad av hela upplevelsen. Stackars mina föräldrar!

Uppdatering: 12 december 2019

Vulkanen har tyvärr drabbats av ett fruktansvärt utbrott i december 2019 så jag råder er inte att åka till ön just nu.

Nya Zeeland är fylld av spektakulär natur och äventyr, känns som att det nästan inte finns någon gräns på dom. Det finns oändliga med många oförglömliga upplevelser och idag delar jag med mig om ett tips på en annorlunda sak du kan göra på Nya Zeelands norra ö, kliva iland på den aktiva vulkanön White Island.  

BåtResan ut till den aktiva vulkanen

Vi skumpar fram över vågorna och folk runt omkring mig blir mer och mer sjösjuka. Jag stirrar bestämt ut på horisonten för det har jag fått lära mig att så ska man göra. Det är sällan jag blir sjösjuk men jag vill undvika det så gott det går. Så plötsligt när jag står där ute och stirrar ut mot ingenting får vi sällskap av ett gäng delfiner som simmar bredvid båten. Glatt hoppar dom upp och ner och distraherar oss från att känna av ett illamåendet. Efter cirka en timmes båtresa närmar vi oss vulkanön White island där en rökpelare sträcker sig upp mot skyn, så har den rykt sen den upptäcktes av James Cook år 1769. Vi grabbar tag i våra gula hjälmar, gasmasker och hoppar ner i den mindre gummibåten som ska ta oss den sista biten in till land. I skytteltrafik kör den fram och tillbaka från den större båten tills alla är iland.

Vi tar våra första steg på den aktiva vulkanen vid vad som närmast kan kallas en strand och vår guide samlar oss för en säkerhetsgenomgång. Vi blir tillsagda om att inte vandra fritt och följa efter honom där han går. Någon frågar vad vi ska göra om den helt plötsligt skulle få ett utbrott. Till svar får vi att då finns det absolut ingenting att göra. We're fucked som han fint formulerar det. Precis det där man inte vill höra men som man ändå är fullt medveten om.  Jag skrev till och med under ett papper som avskriver företaget allt ansvar ifall olyckan är framme. Under 1914 dog faktiskt 10 personer som befann sig på ön för att utvinna svavel. Idag har vi massa ny teknik som mäter vulkanens aktivitet och företaget lovade oss att de inte skickar ut folk dit om det finns en risk för utbrott. Men ändå har jag dom orden liggandes i bakhuvudet när jag går på den gula marken.

White island ligger utanför staden Whakatane på Nya Zeelands norra ö och har det maoriska namnet "Te Puia o Whakaari" som betyder "den dramatiska vulkanen". Visst lever den upp till sitt namn? Man får känslan av att ön tar djupa andetag med en väldigt illaluktande andedräkt. Det fräser och släpps ut fler hundra grader varma giftiga gaser från hålrum. När vindarna sveper åt vårat håll eller om vi står nära där gasen släpps ut börjar det genast att klia i halsen av svaveln och snabbt måste gasmasken tas på. Att gå omkring med en gasmask och se dom gula svaveläckta bergen och dess varma vulkaniska bäckar ger en känsla att man är ute på expedition på en främmande planet.

I ögonvrån ser jag helt plötsligt något som rör sig sakta över ön och inte långt efter hör jag det karakteristiska ljudet av en helikopter. Om man inte vill gå iland på ön och du har lite pengar över som brinner i fickan så kan du se ön från ett fågelperspektiv, kan bara gissa vilka fantastiska vyer man kan få över vulkanen där uppifrån. 

Vi går på led efter guiden runt om på ön som inte är mer än två kilometer i diameter. Inte för att vi skulle gå vilse utan snarare att vi skulle ha koll vart vi satte ner våra fötter eftersom marken är mjuk och porös på sina ställen. Guiden pekar på ett hål som ser ut att ha svält i marken och berättar att det är efter en person klivit fel, men han lugnar oss snabbt med att säga att det inte var av en turist utan en person som jobbade på ön för väldigt länge sedan. Inte för att jag vet hur det ska lugna oss på något sätt.

 Vi går upp på en liten höjd och blickar ner på en insjö. Inte en sån insjö som får en att vilja ta på badkläderna och hoppa i. Den här insjön är fylld med syra som har en konstig pastellig grön ton som bubblar och ryker. Här står man nöjt kvar med sin gasmask över näsa och mun och behåller alla kläder på.

INFO:

Jag läste precis att vulkanen hade ett nytt utbrott så nyligen som den 27 april i år. Så det kan finnas en chans att du inte kan gå iland om du är där. Kom ihåg att ön ändrar form efter varje utbrott så hur den ser ut idag kanske är hur den ser ut på dom här bilderna. 

En 6 timmar utflykt ligger på runt 199 NZ$ (1200 sek) 

Det företaget jag åkte med var whiteisland.co.nz

 

Foto av Jeanette Seflin, Anna Markby och Tasia Apostolopoulos.

Du hittar mig även på: 

I fredags bjöds det på frukost på Haymarket hotel som Svenska Resebloggare anordnade. Det var en riktig regnig och ruggig morgon jag klev in i det gamla anrika PUB-huset vid Hötorget där Scandics nya signaturhoell nyligen öppnade sina dörrar. Det första som slog mig var att jag genast började tänka på American horror hotel, inte för att hotellet hade den läskiga känslan som i serien utan av Art deco estetiken. Mörka röda mattor, guld och direkt inspirerat av 1920-talet. 

På vänster sida av entrén ligger Greta, ett cafe som fått sitt namn av Greta Grabo som jobbade som expedit och modell i huset i början av hennes karriär. Men här var det ett annat känt hotell jag kom att tänka på, Wes Andersons pastelliga Budapest hotel.

Towe från Come fly with me. / Jag kommer definitivt packa ner datorn för att sitta och jobba här inom en snar framtid, väldigt inspirerande miljö. 

Vi som är med i Svenska resebloggar springer på varandra lite titt som tätt men ibland dyker det upp nya bekantskaper som Daniela. 

Sophie som var PR ansvarig berättade om hotellets koncept och historia för oss. Dom andra som var där var bloggarna Liniz och Livet från den ljusa sidan som inte syns i bilden. 

Allt skulle såklart dokumenteras, man är i gott sällskap när kamerorna smattrade på allt runt omkring oss. Här är Helena och Peter från Freedom travel.  

Det märks att dom lagt ner mycket tid på detaljerna. Golvet var så fint!  

Jag valde ett rågbröd med avokado och bakat ägg plus yoghurt med hallon och björnbär toppad med en granola. Gott, gott, gott! Älskar frukost och speciellt hotellfrukostar, det är något alldeles speciellt med dom. 

Efter att allt var uppätit sa vi hejdå till Gretas och gick vidare till Americain som är deras bar med karibiska inslag som ligger till höger om entrén. Här var det verkligen att the roaring 20's och modern dekadens möttes. 

Bästa lampan, vart får man ens tag på en sån?

På övervåningen hittar man deras restaurang Paul som är ett amerikanskt brasseri men som även fungerar som tillhåll för hotellfrukost för hotellgästerna. 

Känner ni igen mönstret på mattan som är i korridorerna? The shining såklart! Dom har jobbat medvetet med att hämta in filmreferenser in i designen av huset vilket var väldigt roliga detaljer att upptäcka. 

Vi fick även en visning på hur rummen ser ut. 

Dom där tapeterna skulle jag inte ha något emot att ha hemma. 

Som fotograf tyckte jag det var extra kul att höra at dom skapat fotokonst speciellt för rummen och i detta fall fotograferat av den danska fotografen Henrik Bulow. Där han har fått tolka hotellet och även skapat bilderna på plats. 

Sen lämnade vi det varma och ombonade för att ge oss ut i det regniga Stockholm. Men kommer definitivt komma tillbaka för en drink eller en kaffe i framtiden.

Du hittar mig även här:

Svenska resebloggar tipsade om mitt blogginlägg om Le Comptoir Général från när jag var i Paris!

Mitt senaste makeup jobb blev publicerat på Contributor Magazine. Elsa Soläng bakom kameran och Alice Lönnblad stod för stylingen. 

Länk till om du vill se hela storyn