Jag går på dom runda stenarna som gör upp för namnet Torö stenstrand. Svär lite för mig själv att jag valt mina nya Dr Martens skor som jag aldrig verkar gå in. En vass kant skär in i ovansidan av foten men jag väljer att ignorera det, för hur lång tid ska det egentligen ta innan kängorna ska bli så sköna som alla säger att dom är? David går framför mig och blickar ut mot havet. Vi väntar på vågorna. Inte bara vilka vågor som helst utan dom som går att surfa på. Solen skiner starkt på oss och vi kisar ovant mot solljuset. Vi har trots inte umgåtts med solen på många månader. 

Bilen är packad med surfbräda, våtdräkt och allt som hör till för att surfa i det kalla nordiska klimatet. Jag är för klen för att lockas ner i vågorna men David ser inga problem med det. Vi är inte ensamma att läsa av prognosen om att det ska bli vågor idag. En efter en rullar bilar in på parkeringen och alla försöker rådfråga varanndra om dom tror det faktiskt kommer bli vågor. Enligt en app kommer det nog blåsa på om 45 minuter. Vi går upp till bilen och häller upp varmt vatten från termos och doppar sakta våra tepåsar i muggarna. Ingen stress här inte. 

Efter ännu en vända ner till stranden så börjar våtdräkterna plockas fram från bilarna och krånglas i. Nu verkar äntligen vindarna ligga rätt. 

Jag står först på stranden med min kamera men vinden letar sig in mellan sömmarna på min jacka och jag drar mig upp mot trädbrynet och söker skydd mellan träden. Träden har vridit och lutat sig efter vinden och efterliknar bonsaiträd i storformat. Där ute paddlar dom och tumlar runt i vattnet som små sälar. Jag stryker runt bland träden tills kylan tar över och jag sätter mig i bilen och fortsätter att dricka te och läsa bok. När solen nästan gått ner kommer David upp från havet. Vi spänner fast surfbrädan och jag kör sen sakta fram längs med den smala och slingra vägen hem omgiven av rådjur som som står blixtstilla i väggrenen när helljuset träffar dom.  

Du hittar mig även här: