Lära sig surfa på Fuerteventura

Det här inlägget görs i samarbete med Planet surf camps

surf-fuerteventura.jpg

Jag byter om till min baddräkt, smörjer in min vinterbleka hy med spf 50, packar ner min handduk och går till garaget för att plocka upp en våtdräkt som ska vara min den kommade veckan. 

Gala parkerar framför entrén till Planet surf camps med en minibuss och skuttar runt ibland oss samtidigt som hon berättar att hon kommer vara vår instruktör. Hon försöker memorera våra namn. Vi dom nya som ska lära oss att surfa. Vissa av oss har testat nån gång innan och andra har aldrig ens stått på en bräda. Efter ha kånkat upp våra brädor på biltaket och sett till att allt sitter ordentligt fastspänt sätter vi oss till rätta i sätena. Vi lämnar Corralejo bakom oss och åker mot El Cotillo och vågorna. 

Vi susar fram med nervevade rutor och radion på högsta volym längs med bergen och naturen som påminner om ett månlandskapet. En natur som som ser ut som om vi människor inte egentligen ska vara här. Det är kargt, torrt och vackert. Helt plötsligt svänger vi tvärt till vänster ut på en grusväg och passerar en liten väderkvarn. Vi skumpar fram den sista biten och snart börjar vi skymta havet där framme. 

Jag krånglar ovant på mig våtdräkten. Nån tar på sig den bak och fram och vi fnissar lite tillsammans. Vi får lära oss att den här stranden i El Cotillo på västkusten är ett beachbreak. Det är precis som det låter att vågorna bryter på en sandbotten vilket är ett bra ställe att lära sig på.

Jag tar brädan under armen och går ner mot stranden och den känns oväntad lätt för dess storlek. Jag försöker tänka tillbaka till när jag var på ett surfcamp i Sydafrika för cirka 7 år sedan för att komma ihåg något av teknikerna när jag går mot stranden. Men inser att allt är som bortblåst. 

–Paddla, paddla, paddla skriker Gala åt oss och vi ligger och vevar våra armar ner i sanden. Vi övar och övar på att få in en bra teknik att komma upp på brädan. När hon tycker vi ser redo ut drar vi åt kardborren på vår leash runt fotleden som gör att vi är sammankopplade med vår bräda. När jag går ner i havet känner jag hur strömmarna tar tag i mina ben och vill dra mig utåt. Jag spjärnar emot och gör ett försök att hoppa över vågen när den kommer emot mig samtidigt som jag krampaktigt håller fast i brädan. Från början är det som tar den mesta energin, att stå emot vågorna. Sakta men säkert blir jag lite starkare för varje dag och i takt med det ökar självförtroendet. 

Vågen bryter bakom mig, jag kastar mig upp upp brädan och lägger mig raklång. Mina armar börjar bli trötta av mjölksyran som infinner sig i dom efter allt paddlande. Jag känner hur vågen trycker mig framåt och jag ställer mig upp. Så händer det! Jag surfar, redan på första lektionen! När jag når vattenbrynet hoppar jag av och jag hör hur Gala busvisslar och hon ger mig en highfive. Den lyckan som infinner sig när man faktiskt surfar är obeskrivlig även om det är en liten pyttevåg. Gala peppar oss alla och verkar ha outtömligt med energi.

En surflektion är ungefär fyra timmar lång och vi tar välbehövda pauser.

David längst till höger, även han lärde sig att stå upp redan efter första lektionen. 

På hemvägen stannar vi alltid på ett franskt bageri i El Cotillio. Med en café con leche i högra handen och en vegetarisk quiche i den andra slår jag mig ner på bänken utanför och lutar mig välförtjänt tillbaka mot ryggstödet. Aldrig har en kaffe smakat så gott. 

Det här inlägget har gjorts i sammarbete med Planet surf camps. Åsikterna och tankarna är såklart min egna.