Dagen jag blev föräldralös

Dagen jag blev föräldralös

Jag har velat skriva det här men har gruvat mig, vänt på orden fram och tillbaka. Hur sätter man ord på allt som har hänt? Men jag är redo att dela med mig av det nu. 

svartvitt porträtt på mamma i hennes kök

Man lever sitt liv och kämpar på mot stress och vardagliga bestyr. Så får man helt plötsligt en dag ett samtal som förändrar hela ens liv. För mig var den dagen 17 november 2016. En dag i september ringde min mammas kompis mig och genast knöt det sig i magen eftersom vi inte har den kontakten. Visste direkt att något var fel. Hon berättade att mamma är inlagd på sjukhus och att jag måste åka upp till Sundsvall. I panik ringer jag mamma på mobilen och lyckas få tag på henne. Hon berättar att läkarna har hittat cancer i hennes mage.

 

Hon åker in och ut från operationsbordet och snart fastslås det att det finns inget som man kan göra för att ta bort cancern. Det har spridit sig så mycket och är så omfattande. Men man vet inte hur lång tid hon har kvar. Hon vill heller inte ha någon siffra från doktorn. Vetskapen av att just inte veta var det jobbigaste. Har jag två veckor eller två år kvar med henne? Det visade sig att jag bara hade två månader. Dagen då hon skulle påbörja sin cellgiftbehandling orkade hennes kropp inte mer. 

 

Jag hade turen att det fanns en doktor som såg vad som hände och som ringde mig för att berätta att nu var det nära slutet. Att köra fyra timmar på en motorväg norrut och inte veta om man kommer hinna fram i tid för att säga hejdå är hjärtskärande. Jag tror att mamma höll sig kvar för hon visste att jag var på väg. Hon led och hade så ont. Bara två timmar efter jag satte mig på en stol vid sängkanten så gav hon upp. Vi hann säga att vi älskade varandra och sen kollapsade kroppen. Hon kämpade emot för jag såg att hon inte var redo för döden. Det fanns inget fridfullt över dödsögonblicket, bara ångest och smärta. Ett av dom mest traumatiska ögonblicken in mitt liv. Det ligger där tillsammans med ögonblicket min pappa fick en hjärtinfarkt framför mina ögon när jag var barn.

 

Mamma och pappa som jobbade på Formel 1 Zaandvort bana under 70-talet

 

Jag är vuxen med mina 31 år men som många nog kan känna igen sig i så känner man sig inte vuxen ändå. För vad är det egentligen? Man behöver sina föräldrar. Dom sitter inne på så mycket kunskap. Det var ju dom jag alltid ringde när jag hade problem eller frågor jag inte hade svaren på.

Det är därför uppdateringarna här inte är lika frekventa som det brukar vara då min ork inte är den samma. Vissa dagar värker hela min kropp. Vissa dagar är det huvudet som inte hänger med. Men nu vet ni.