Uppe i bergen på vindarnas ö - Fuerteventura

Upp, upp upp kör vi. Tills det inte går längre på dom vackra slingrande vägarna längs med bergen. Jag håller ett fast grepp om min keps när jag går ur bilen när dom svala vindarna vill ta tag i den. Jag blir än en gång påmind om att Fuerteventura betyder just stark vind.

Jag vecklar ut kartan samma morgon som vi hyrde bilen och försöker hitta en bra rutt att åka runt ön. För framförhållning är inte riktigt våran grej. Vi vill se bergen och naturen, vill se mer än Corralejos charteranpassade raka gator. Vi bestämmer några byar och vägar vi vill åka på efter en snabb googlesökning och sedan får vad som helst hända. Det är oftast så jag reser, bestämmer en sak att se/göra och räknar in dubbelt så mycket tid för att gå vilse och upptäcka nått helt annat och oväntat. 

–Är du säker på att det här blir rätt? frågar David när vägen vi kör på går från asfalterad till att bli i en gropig grusväg som vi studsar fram på. 

Jag agerar kartläsare och vill åka på dom små vägarna. Men inser snabbt att vägarna som markerats ut som vita på kartan kan knappt räknas som vägar. Den smarta genvägen jag tänkte att vi skulle ta visade sig vara en grusväg i vad som kändes som 89 graders vinkel upp på berget, nånting vi snabbt insåg att vår lilla hyrbil inte skulle klara av. Vi går ut ur bilen i den sömniga byn Guisguey och har vårt första möte med bergen. Luften står still i den lilla dalgången och vi ser inte en enda människa. Vi vänder om och kör mot berget Montana de Tindaya istället. 

Vid foten av Montana de Tindaya hamnade vi än en gång på en grusväg. En väg som inte ens var markerad på kartan. Vi hade blivit ombedda att inte köra offroad med bilen men det var ju en "väg" trots allt tänkte vi och den såg alldeles för lockande ut för att inte köra på. Vi har en bil framför oss. Bilen kör fort fram på grusvägen och ett sandmoln omsluter den när den susar fram. Kan den kan vi! Fast särskilt fort blir det inte för vår del. 

Fuerteventura_mountain15.jpg

– Stanna ropar jag samtidigt som jag nästan hoppar ur bilen innan den har stannat. Jag har sett getter! Jag är så svag för dessa djur. Trots att jag blivit stångad av en bock nedför ett stup och var nära på att bryta nacken när jag var uppe i bergen i Portugal och var getherde för ett par år sedan. Tydligen var jag inte så bra på det som ni hör. Likväl det så är det något med deras uppsyn som får mig att smälta.  

Utan att veta om det så kör vi mot en av Fuerteventuras bästa utkiksplats Mirador Morro Velosa. Sånt som händer när man inte planerar för mycket och man ändå hittar fantastiska platser. Men vägen upp dit var nog det största behållningen. 

David spänner blicken på vägen och mumlar låt oss inte få möte här. Men det får vi, kanske inte med det vi trodde utan bergsgetter som bestämde sig för att skippa dom vertikala bergen och springa på vägen framför oss istället. 

Knapparna som styr bilens fönster går varm när jag ständigt öppnar och stänger fönstret. Kan inte få nog av vyn och tänker hela tiden nu har jag väl tillräckligt med bilder på bergen. Men så kommer vi runt ett hörn och återigen är jag tvungen att hänga halvt utanför fönstret. 

Dom stora svarta afrikanska korparna är ständigt närvarande. Cirkulerar uppe i skyn eller landar lite längre bort och sen smyger sig sakta fram som en liten ninja, ett steg i taget när man står och blickar ut på landskapet. Plötsligt står en framför mig utan att jag sett den komma, stirrar mig i ögonen och lägger huvudet på sned. 

En getherde med en liten killing under armen. 

Väl uppe på Mirador Morro Velosa får man en panorama vy över ön. 

Efter ha kört runt i fem timmar var det dags att vända om och köra nedför bergen innan mörkret kom. Tillbaka till Corralejo och civilisationen igen.