Tanken av att hyra en egen ö med en enda stuga på sig låter som en dyr historia men det behöver inte vara det. Du behöver heller inte resa särskilt långt för att uppnå den drömmen!

Ibland kan jag längta mig bort till en avskild plats långt ifrån Stockholms fartfyllda gator där jag kan rensa tankarna och göra ingenting. När resebloggarna  Sofia från Fantasiresor och Katarina från Äntligen Vilse  frågade mig om jag ville följa med till en ö i Ålands skärgård för att bo i en eremitstuga tackade jag ja direkt. Det var precis det jag behövde efter en stressig vår och framförallt såg jag fram emot tystnaden. 

Hyr en stuga i ålands skärgård

Ålands skärgård var för mig helt outforskad. Jag hade sett det glida förbi från ett fönster på en kryssningsbåt till Finland men inte mer än så. Tom som äger ön Lökskär berättade för oss att allt började med att han kom till ön som barn med sin familj och då brukade dom tälta i en liten vik innan stugan som finns där nu byggdes. Han är den tredje generationen som kallar Lökskär sitt andra hem. Om du själv börjar tänka tanken på att köpa en av Ålands 6000 namngivna öar så måste jag tyvärr krossa den drömmen då dom har som lag att bara ålänningar får äga öarna där. Så att hyra ön Lökskär tillfälligt är det närmsta många av oss kommer komma till ödrömmen. 

---

Läs mer: Här kan du se en film från våra dagar på ön

---

TIllgång till egen strand och bastu

Vid vattenbrynet låg en liten mindre stuga som var öns vedeldade bastu. Jag fick i uppdrag att värma upp den när dom andra lagade mat uppe i den större stugan. Varje gång jag öppnade luckan till bastaggregatet för att lägga på mer ved fylldes min näsa av den goda och varma doften av virke. När middagen var uppäten tassade vi ner barfota på stenarna mot bastun med handdukar virade runt kroppen. Luften var kall och skymningen hade precis lagt sig över havet. När värmen blev för mycket skyndade vi oss ut och tog stapplande steg ut i det iskalla vattnet. Ett snabbt knäböj och ett simtag senare skyndade jag mig upp och in i värmen igen. Det är ändå personligt rekord för i år, jag som mest brukar doppar fötterna i det kalla nordiska vattnet. 

Vi fördrev tiden med att lyssna på olika sommarprat, bada och ligga på dom varma stenarna. Men den mesta delan av tiden spenderades åt att sitta på verandan prata om drömmar och gamla minnen samtidigt som vi tittade på fåglar som dök ner i vattnet efter fisk.

---

---

Mysigt och personligt på familjeägd ö

Tom berättade att det inte bara var hans familj som i flera generationer som bott på Lökskär utan även en liten svala. Samma lilla svala återkom varje år och byggde bo på samma ställe under takåsen i stugan som bastun låg i. Varje gång vi gick förbi svävade den fram och tillbaka för att hålla koll på oss och varna att inte komma för nära. En av dagarna när vi skulle gå ner till där man diskade lyckades jag till och med fånga den på bild.

Det underbara med att bo på en sån här ö är att man spenderar så mycket tid utomhus. Tråkiga saker som diskningen blir genast mycket roligare om man får ha en ljummen bris som rör runt i håret och ljudet av vågskvalp i öronen när man  blicka ut över havet. 

Vi kämpade på in i det sista med att sitta ute men myggen jagade oss in till soffan. Den delen av stugan där två våningssängarna och vardagsrummet var hade ett stort panoramafönster som gjorde att vi fortfarande kunde fortsätt att blicka ut mot havet trots att vi var inne. Vi tände några värmeljus och spelade sällskapsspel till vi inte kunde hålla ögonen öppna längre. Kanske är det något med den friska havsluften som knockade oss.

Hur man tar sig till Lökskär i Ålands skärgård

Du kan boka stugan på antingen på booking.com eller på Eckerölinjens hemsida och mer information om Åland hittar du på Visit Åland. Stugan har sex bäddplatser och att hyra ön kostar ca 1700 per natt. Så är man ett gäng blir det väldigt prisvärt. 

Billigaste sättet att ta sig dit är att åka med en Viking line båt till Mariehamn som bara tar ca fem timmar från Stockholm. Ett tips är att boka resan med hytt för av någon anledning blir det billigare än utan. Vår resa tur och retur kostade endast 157 kr/person med hytt. Om dutar morgonkryssningen så kom ihåg att boka ett ord för frukosten. Lär från oss som inte hade gjort det och insåg att det var helt fullbokat i alla frukostrestauranger och fick stå och vänta på att folk skulle äta upp. 

I Mariehamn kan du köpa med er all mat ni kommer behöva under dom dagarna ni ska vara ute på ön. Busshållplatsen hittar du vid stadens stadsbibliotek som inte är svår att missa med sitt klocktorn. Bussresan mellan Mariehamn och Hummelvik kostar 4,5 euro och tar cirka 1 timmes resa.  

Väl framme i Hummelvik hoppar du av bussen innan den kör upp på en färja. Vi fattade inte riktigt att det var där vi skulle hoppa av. Tur att Tom gick på bussen och frågade om det var vi skulle ut till Lökskär. Där vid den lilla hamnen låg hans vita motorbåt redo att ta oss ut till ön. Jag satte mig längst fram i fören, snabbt kom vi upp i en hög fart och bara 10 minuter senare gick vi land på det som skulle vara vårt hem dom kommande dagarna. 

 

Du hittar mig även här: 

Uppdatering: 12 december 2019

Vulkanen har tyvärr drabbats av ett fruktansvärt utbrott i december 2019 så jag råder er inte att åka till ön just nu.

Nya Zeeland är fylld av spektakulär natur och äventyr, känns som att det nästan inte finns någon gräns på dom. Det finns oändliga med många oförglömliga upplevelser och idag delar jag med mig om ett tips på en annorlunda sak du kan göra på Nya Zeelands norra ö, kliva iland på den aktiva vulkanön White Island.  

BåtResan ut till den aktiva vulkanen

Vi skumpar fram över vågorna och folk runt omkring mig blir mer och mer sjösjuka. Jag stirrar bestämt ut på horisonten för det har jag fått lära mig att så ska man göra. Det är sällan jag blir sjösjuk men jag vill undvika det så gott det går. Så plötsligt när jag står där ute och stirrar ut mot ingenting får vi sällskap av ett gäng delfiner som simmar bredvid båten. Glatt hoppar dom upp och ner och distraherar oss från att känna av ett illamåendet. Efter cirka en timmes båtresa närmar vi oss vulkanön White island där en rökpelare sträcker sig upp mot skyn, så har den rykt sen den upptäcktes av James Cook år 1769. Vi grabbar tag i våra gula hjälmar, gasmasker och hoppar ner i den mindre gummibåten som ska ta oss den sista biten in till land. I skytteltrafik kör den fram och tillbaka från den större båten tills alla är iland.

Vi tar våra första steg på den aktiva vulkanen vid vad som närmast kan kallas en strand och vår guide samlar oss för en säkerhetsgenomgång. Vi blir tillsagda om att inte vandra fritt och följa efter honom där han går. Någon frågar vad vi ska göra om den helt plötsligt skulle få ett utbrott. Till svar får vi att då finns det absolut ingenting att göra. We're fucked som han fint formulerar det. Precis det där man inte vill höra men som man ändå är fullt medveten om.  Jag skrev till och med under ett papper som avskriver företaget allt ansvar ifall olyckan är framme. Under 1914 dog faktiskt 10 personer som befann sig på ön för att utvinna svavel. Idag har vi massa ny teknik som mäter vulkanens aktivitet och företaget lovade oss att de inte skickar ut folk dit om det finns en risk för utbrott. Men ändå har jag dom orden liggandes i bakhuvudet när jag går på den gula marken.

White island ligger utanför staden Whakatane på Nya Zeelands norra ö och har det maoriska namnet "Te Puia o Whakaari" som betyder "den dramatiska vulkanen". Visst lever den upp till sitt namn? Man får känslan av att ön tar djupa andetag med en väldigt illaluktande andedräkt. Det fräser och släpps ut fler hundra grader varma giftiga gaser från hålrum. När vindarna sveper åt vårat håll eller om vi står nära där gasen släpps ut börjar det genast att klia i halsen av svaveln och snabbt måste gasmasken tas på. Att gå omkring med en gasmask och se dom gula svaveläckta bergen och dess varma vulkaniska bäckar ger en känsla att man är ute på expedition på en främmande planet.

I ögonvrån ser jag helt plötsligt något som rör sig sakta över ön och inte långt efter hör jag det karakteristiska ljudet av en helikopter. Om man inte vill gå iland på ön och du har lite pengar över som brinner i fickan så kan du se ön från ett fågelperspektiv, kan bara gissa vilka fantastiska vyer man kan få över vulkanen där uppifrån. 

Vi går på led efter guiden runt om på ön som inte är mer än två kilometer i diameter. Inte för att vi skulle gå vilse utan snarare att vi skulle ha koll vart vi satte ner våra fötter eftersom marken är mjuk och porös på sina ställen. Guiden pekar på ett hål som ser ut att ha svält i marken och berättar att det är efter en person klivit fel, men han lugnar oss snabbt med att säga att det inte var av en turist utan en person som jobbade på ön för väldigt länge sedan. Inte för att jag vet hur det ska lugna oss på något sätt.

 Vi går upp på en liten höjd och blickar ner på en insjö. Inte en sån insjö som får en att vilja ta på badkläderna och hoppa i. Den här insjön är fylld med syra som har en konstig pastellig grön ton som bubblar och ryker. Här står man nöjt kvar med sin gasmask över näsa och mun och behåller alla kläder på.

INFO:

Jag läste precis att vulkanen hade ett nytt utbrott så nyligen som den 27 april i år. Så det kan finnas en chans att du inte kan gå iland om du är där. Kom ihåg att ön ändrar form efter varje utbrott så hur den ser ut idag kanske är hur den ser ut på dom här bilderna. 

En 6 timmar utflykt ligger på runt 199 NZ$ (1200 sek) 

Det företaget jag åkte med var whiteisland.co.nz

 

Foto av Jeanette Seflin, Anna Markby och Tasia Apostolopoulos.

Du hittar mig även på: 

Upp, upp upp kör vi. Tills det inte går längre på dom vackra slingrande vägarna längs med bergen. Jag håller ett fast grepp om min keps när jag går ur bilen när dom svala vindarna vill ta tag i den. Jag blir än en gång påmind om att Fuerteventura betyder just stark vind.

Jag vecklar ut kartan samma morgon som vi hyrde bilen och försöker hitta en bra rutt att åka runt ön. För framförhållning är inte riktigt våran grej. Vi vill se bergen och naturen, vill se mer än Corralejos charteranpassade raka gator. Vi bestämmer några byar och vägar vi vill åka på efter en snabb googlesökning och sedan får vad som helst hända. Det är oftast så jag reser, bestämmer en sak att se/göra och räknar in dubbelt så mycket tid för att gå vilse och upptäcka nått helt annat och oväntat. 

–Är du säker på att det här blir rätt? frågar David när vägen vi kör på går från asfalterad till att bli i en gropig grusväg som vi studsar fram på. 

Jag agerar kartläsare och vill åka på dom små vägarna. Men inser snabbt att vägarna som markerats ut som vita på kartan kan knappt räknas som vägar. Den smarta genvägen jag tänkte att vi skulle ta visade sig vara en grusväg i vad som kändes som 89 graders vinkel upp på berget, nånting vi snabbt insåg att vår lilla hyrbil inte skulle klara av. Vi går ut ur bilen i den sömniga byn Guisguey och har vårt första möte med bergen. Luften står still i den lilla dalgången och vi ser inte en enda människa. Vi vänder om och kör mot berget Montana de Tindaya istället. 

Vid foten av Montana de Tindaya hamnade vi än en gång på en grusväg. En väg som inte ens var markerad på kartan. Vi hade blivit ombedda att inte köra offroad med bilen men det var ju en "väg" trots allt tänkte vi och den såg alldeles för lockande ut för att inte köra på. Vi har en bil framför oss. Bilen kör fort fram på grusvägen och ett sandmoln omsluter den när den susar fram. Kan den kan vi! Fast särskilt fort blir det inte för vår del. 

– Stanna ropar jag samtidigt som jag nästan hoppar ur bilen innan den har stannat. Jag har sett getter! Jag är så svag för dessa djur. Trots att jag blivit stångad av en bock nedför ett stup och var nära på att bryta nacken när jag var uppe i bergen i Portugal och var getherde för ett par år sedan. Tydligen var jag inte så bra på det som ni hör. Likväl det så är det något med deras uppsyn som får mig att smälta.  

Utan att veta om det så kör vi mot en av Fuerteventuras bästa utkiksplats Mirador Morro Velosa. Sånt som händer när man inte planerar för mycket och man ändå hittar fantastiska platser. Men vägen upp dit var nog det största behållningen. 

David spänner blicken på vägen och mumlar låt oss inte få möte här. Men det får vi, kanske inte med det vi trodde utan bergsgetter som bestämde sig för att skippa dom vertikala bergen och springa på vägen framför oss istället. 

Knapparna som styr bilens fönster går varm när jag ständigt öppnar och stänger fönstret. Kan inte få nog av vyn och tänker hela tiden nu har jag väl tillräckligt med bilder på bergen. Men så kommer vi runt ett hörn och återigen är jag tvungen att hänga halvt utanför fönstret. 

Dom stora svarta afrikanska korparna är ständigt närvarande. Cirkulerar uppe i skyn eller landar lite längre bort och sen smyger sig sakta fram som en liten ninja, ett steg i taget när man står och blickar ut på landskapet. Plötsligt står en framför mig utan att jag sett den komma, stirrar mig i ögonen och lägger huvudet på sned. 

En getherde med en liten killing under armen. 

Väl uppe på Mirador Morro Velosa får man en panorama vy över ön. 

Efter ha kört runt i fem timmar var det dags att vända om och köra nedför bergen innan mörkret kom. Tillbaka till Corralejo och civilisationen igen. 

Du hittar mig även här: