Fira midsommar i Alaska med softball i byn Mccarthy

Nu är jag äntligen hemma! Tänk när jag var i 20-årsåldern och gjorde två jorden runt resor. Det första varvet reste jag i 6 månader och min andra jorden runt resa reste jag i ETT ÅR i sträck. Idag känner jag att en månad känns mer som 4 månader. Vet inte hur jag orkade? Kanske tog man in saker lättare? Idag får jag nästan en visuell överdos av intryck när jag reser. Känner ni igen er av den beskrivningen? Mina jorden runt resor gjorde jag innan jag började fotografera på riktigt och slängde typ upp kameran i farten och fyrade av en suddig bild. Idag ser jag på världen annorlunda. Hela tiden söker min blick efter vackert ljus och plötsliga ögonblick men till slut blir jag helt slut i huvudet.

Jag har verkligen hunnit med så mycket varierande saker på den här semester. Jag har vandrat uppe på snön på en alpint bergspass, sett björn (!), blickat ut på glaciärer, upptäckt övergivna hus i Alaska, promenerat genom vackra lupinfält på Island, läst böcker på sandstränder i Frankrike, ätit tapas i Spanien och introducerat David till nästan alla i min släkt i Holland. Plus den stora nervpärsen när vår bil gick sönder i Holland. Ja ni hör ju, hur kan man inte få en visuell överdos efter så mycket olika intryck?

Årets midsommar var minst sagt besynnerlig då jag befann mig i Alaskas vildmark där mycket var lika men ändå så olikt från hemma. Den lilla byn Mccarthy som vi befann oss i ligger på samma breddgrad som Hudiksvall vilket är några mil från där jag växte upp. Myggen var precis lika jobbiga som dom är uppe i Norrland och solen vägrar även här att gå ner och skapar på sin höjd lite skymning. Men ändå är allt så olikt.

Vi har precis ätit en midsommarmiddag på en restaurang i Mccarthy och tänker kolla om ryktet stämmer att dom som bor i byn ska spela softboll uppe på ett fält. Inte för att vi är så intresserade av sporten softboll utan mer för att det kändes som något så urtypiskt amerikanskt. Dagen innan hade jag, Katarina, Sofia och Lena kört en hel dag för att komma fram till Mccarthy som man bara kan nå om man kör 8 timmar i sträck rakt ut i skogen och där dom sista två timmarna är på en grusväg där älgar står och lurar i vägkanten. Väl framme vid en flod måste man lasta över sin packning på en liten vagn och dra den över en liten bro för att sen bli upphämtad av en van som kör på en översvämmad väg eller som mer liknar en insjö. Men sen är man framme i Mccarthy som uppstod för att gruvarbetare skulle kunna supa och gå på bordell i början av 1900-talet. Vi hade tagit oss hit eftersom vi ville upptäcka den övergivna gruvstaden Kennecott som ligger några kilometer från Mccarthy.

Precis när vi lämnat Mccarthy får Sofia ett tips på sin instagram om att det gjorts en reality serie om människorna som bor i den här byn som går under namnet Edge of Alaska som man kan se på dplay. Dom beskriver serien så här: Långt ute i Alaskas vildmark finns den tuffaste staden i USA: McCarthy. Där trotsar 42 invånare väder och vind, drygt 16 mil från civilisationen. Måste verkligen se den här serien!

Vi hör hur folk ropar till varandra när vi går på den lilla grusvägen och svänger sedan vänster uppför en liten backe och följer ljudet av röster. Framför oss sträcker dom majestätiska bergen ut sig som en backdrop bakom det stora öppna fältet. Överallt springer hundar överlyckligt runt på spelplanen eftersom det är en boll som flyger fram och tillbaka. Spelarna måste vara snabba för annars kommer en av hundarna och fångar bollen i sina munnar. Ibland såg det nästan ut att vara fler hundar på planen en spelare. Tydligen så är nationalparken Wrangell-St. Elias National Park & Preserve som vi befinner oss i en av dom få nationalparker som man får ta med sig hundar i Alaska. Kanske är det därför det känns som att precis alla hundägare i USA är här just nu.

Det har bildats små grupperingar med folk runt fältet. Vi har dom som står i små klungor vid skogsbrynet och dom som sitter på en lång trädstock. Trots att det känns lite risky att sitta så nära planen så slår vi oss ner. Vi hade packat med oss en öl som jag öppnar med en tändare. Vi försöker lista ut reglerna till spelet men misslyckas, för oss ser det bara ut som dom spelar en lite mer avancerad version av brännboll. Jag lutar mig lite till vänster och knackar på axeln till tjejen som sitter bredvid mig på stocken. Snabbt börjar Alison som hon heter peka på olika personer på planen och nämna ord som pitcher, cather och homebase. Samtalet övergår sen till Minnesota som hon kommer ifrån och om hur mycket delstaten präglats av oss svenskar som emigrerade dit på 1800-talet. Hon berättar om att hon är uppvuxen med Pippi Långström och hur mycket hon symboliserar girl power för henne. Vi fortsätter att jämföra hur lika Minnesota och Sverige faktiskt är samtidigt som vi som sitter på stocken fått vår egen fanbase i form av ett gäng hundar som är överlycklig över att vi kastar tennisboll till dom. För varje kast blir bollen lite mer slemmig.

Kvinnan som kvällen innan spelat live på Golden saloon och som presenterade sig som att man kanske kände igen hennes röst från radio. Det gjorde såklart inte vi. Men vi kände igen henne idag då hon spelade i ett av lagen. När det blev byte för utelaget att vara inne så halvjoggar hon långsamt fram till oss som sitter på trästocken och gör en high five med oss alla för hennes dåliga insats i spelet. Hennes ord inte mina. Jag betraktar alla kufar och udda karaktärer som är där ute på spelplanen. Mannen som hela tiden sitter på huk med en cigarett i mungipan och den där klassiska handsken redo när någon missar sitt kast. Eller hunden Hobo Joe (så bra namn) som var som en artig äldre gubbe som satt lugnt och stilla och tittade på alla andra hundar som hetsade runt.

När matchen var avklarad och något lag hade vunnit promenerade vi samma grusväg tillbaka och spelade dart på Golden Saloon. En väldigt ovanlig midsommarafton helt enkelt.